Psykvården i kris, del 2

Till Ps.v. sid 3


görs – men eftersom det är samma kommun som ska betala den dyra behandlingen, bifalls anmälan mycket sällan!
Givetvis är det inte bara en myt, att det ökade antalet hemlösa har att göra med minskningen
av antalet sjukhusplatser. Men man kan förstås lika gärna säga att människor med psykiska problem blir vräkta, därför att det inte finns någon öppenvård som stöttar dem!Och det finns andra samhälleliga orsaker. Tidigare var det en självklarhet att kommunala bostadsbolag skulle ha ett samhällsansvar att ge bostad även åt svaga grupper. I takt med att sådana bolag ”knoppats av” och fått direktiv omatt bete sig som privata företag har de i en del fall blivit effektivare än de privata bolagen, när det gäller att resa trösklar mot människor med något slags problem.
Och har psykiatrin överhuvudtaget avinstitutionaliserats? Antalet vårdplatser sägs ha minskat från 36 000 till 6 000. Men Alain Topor, för många av Internationalens läsare säkert känd som f d ETC-journalist, numera framträdande radikal röst inom psykiatrin, har visat att i stort sett lika många människor idag finns i någon annan form av institution – från kommunala boenden till sjukhem i landsorten. Topor vill kritiskt ifrågasätta om vi är på väg att skapa nya institutioner, med samma brister som de gamla. Men för dem som i första hand oroar sig för bristen på institutioner, bör hans siffror vara en tankeväckare.

Politiska poäng

Varför väljer då människor att angripa psykiatrireformen? Ja, många gör det väl i god tro, i förtvivlan över dagens tillstånd. Men det sker också – med Guillous formulering – för att vinna politiska poäng.
Det fanns ett stort motstånd mot psykiatrireformen från psykiatrins sida, framförallt från storsjukhusen i storstäderna. Tacka för det, reformen innebar att pengar skulle överföras till kommunen. Att ansvaret för personer som Birger och deras boende samtidigt också skulle överföras, det tänkte inte psykiatrins representanter på. Inte heller på att Birger och andra skulle kunna få ett mycket bättre liv.
Men det är också en strid om idéer, om vad psykisk sjukdom är – och ytterst handlar förstås även sådana strider om makt och pengar. Psykiatrin har traditionellt haft makten att veta allt om de psykiska sjukdomarna. Eller snarare, psykiatrerna har haft den makten.
För samma motstånd som idag finns mot kommunens engagemang, fanns och fortsätter att finnas inom psykiatrin, alltsedan man började bygga upp öppenvårdsteam på sjuttiotalet. Det finns en ständigt pågående kamp om huruvida enbart läkare, eller även andra yrkesgrupper, ska ha någon makt över vården.
När överföringen av arbetsuppgifter – och resurser – till kommunen aktualiserats, finns det psykiatrer som hävdar att den medicinska sakkunskapen är expert på allt. Det framförs absurda påståenden om att psykiatrin är expert även på jobb och boende och hemmets skötsel för psykiskt sjuka människor.

Byråkratiska system

Det hela ställs på sin spets i frågan om huvudmannaskapet. Psykiatrireformen innebär ett delat huvudmannaskap, där landstingspsykiatrin har det rent medicinska ansvaret, medan kommunen har ansvar för bland annat boende och sysselsättning. Och visst är det krångligt att samarbeta mellan olika byråkratiska system. Det kan vara frestande att finna en lösning där den ena eller andra huvudmannen får hela ansvaret. Det har också funnits exempel på psykiatriska sektorer som på egen hand, utan kommunens medverkan, före reformen, börjat bygga upp boenden, träfflokaler och arbetskooperativ.
Min personliga åsikt är ändå att det finns en vits med det dubbla huvudmannaskapet. Om psykiatrin skulle få hela ansvaret, då skulle det bli torftiga boendeformer och institutionsartade sysselsättningsverksamheter – som på mentalsjukhusens tid. Att kommunen är med öppnar en verklig väg tillbaka till samhället – från specialanpassade, icke-stressande sysselsättningsverksamheter med få deltagare och stödjande handledare, över olika mellanformer, till den service som finns för andra samhällsmedborgare.

Att det finns en väg tillbaka – ett hopp – är avgörande. Det är inte en trivseldetalj. Det är viktigt för att garantera trygghet i samhället och minska rädslan för våld. Som exemplet Birger visar är våldsamhet inte en inneboende egenskap hos vissa människor som alltid kommer till uttryck – den påverkas av hur hela det sociala livet ser ut.
Människors trygghet kan öka om samhället erbjuder psykiskt långtidssjuka människor ett stöd som de också vill ha och kan ta emot.
Men är det inte orealistiskt att försöka stoppa psykiskt sjukas våld genom öppenvård och stöd ute i samhället? Jo, om det är bara det man gör. Men om den stora majoriteten av patienter med psykiska handikapp får ett tillräckligt stöd i vardagen, kan mer sjukhusresurser satsas på den noggranna bedömningen och hårda kontrollen av en liten grupp, som behöver tvångsvårdas och övervakas under mycket lång tid, kanske för alltid.

Retur psykvård sid 3

Home